Jag tillhör kategorin av obotligt romantiska människor. Detta medför naturligtvis att jag älskar romantiska filmer. Romantisk film som dessutom har ett vin-tema??? Kan det bli bättre än så när man som jag är en “vin-nörd”?!? En av mina absoluta favoritfilmer är Ridley Scotts film ”A good year” med Russel Crowe (😍) i huvudrollen.
Regisören Ridley Scott älskar vin och har själv en liten vingård i södra Frankrike. Det var så idén om att göra en film av Peter Mayles bok tog form. Ridley hade även den perfekta vingården i minnet; Chateau la Canorge i Provence i södra Frankrike. Russel Crowe, som har huvudrollen, spelar en hård och hänsynslös affärsman som ärver en vingård i Provence. Naturligtvis möter han kärleken där…. Kärlek är filmens huvudtema, men inte bara kärleken till en kvinna, men även kärleken till en plats, och kärleken till vin. Filmen framför på ett underbart sätt min livsfilosofi om att vin är så mycket mer än bara alkohol. Även om man inte alls bryr sig om eller ens tycker om vin, så väcks intresset i den här filmen.
Filmens röda tråd är ett vin som heter CP, Coin Perdu. Man förstår genast att det är något speciellt med detta röda vin. En skatt som hålls dåld och alla som smakar det blir helt hänförda.
Filmen har naturligtvis ett ”happy ending”. Precis som det ska vara i en bra romantisk film.
Men vinet då? Den första tanken som slår en är ju att det måste vara påhittat för filmens skull. Men i detta fall är det faktiskt inte så! Både vinet och vingården finns faktiskt i verkligheten!
Vingården heter som sagt Chateau la Canorge. Det här är en vingård där man gör vin sedan mer än 200 år. Idag är det fem generationer i rad som gör vin här. Ridley Scott insisterade på att få spela in filmen här, och till slut gav familjen med sig. Det var inte lätt att driva en vingård, med skörd och allt när man har ett stort filmteam på 200 personer och 20 lastbilar som i över två månader håller till över allt.
Turister vallfärdar än idag till Chateau la Canorge för att ta en titt på var filmen spelades in, och på vingårdens hemsida så förstår man att familjen är trött på all uppmärksamhet och att de bara vill fortsätta att leva sina liv och göra det de alltid har gjort, det vill säga vin.
Jag och Russel med vår flaska CP 🤣
Hur är då vinet som var med i filmen? Den vördade flaskan CP, Le Coin Perdu? Bara känslan av att få hålla flaskan i handen är speciell. Tänker på Russel Crowe och hur många gånger jag har sett både honom och flaskan i filmen. Det känns lite barnsligt högtidligt.
.
Min flaska är av årgång 2012. Druvsorterna i den är 70 % Syrah, 20 % Grenache och 10 % Carignan. Detta vin görs på gårdens äldsta vinstockar.
Redan när jag häller upp vinet i glaset så ser man vilken härlig konsistens vinet har. Det rör långsamt på sig när jag snurrar på det i mitt glas. Färgen är djup granat röd med tegelnyanser i kanterna. Doften är intensiv med syltiga toner, kryddighet och balsamiska inslag.
Dofterna av bland annat vissna, torkade löv och jord får mig att förstå att detta vin, att även om det luktar behagligt nu, så hade det varit ännu bättre för något år sedan. Smaken i munnen är torr, varm med mjuka tanniner. Saknar lite syra….Är övertygad om att även smaken hade varit mer intensiv och perfekt för något år sedan. Trots detta är jag inte alls besviken! Detta är ett storslaget vin! Det kan liknas vid en äldre vacker dam där man förstår hur vacker hon måste ha varit i sin ungdom.
Avslutningsvis så minns jag ett citat från filmen som jag tycker passar perfekt (fritt översatt);
”Jag tycker om att göra vin för det är inte kapabelt till att ljuga, du kan smaka på det för tidigt eller för sent, men det kommer att vara ärligt vid varje klunk”
Nu har jag druckit samma vin som Russel Crowe, nästa steg måste ju absolut vara att få dricka det tillsammans med honom! 🤣🤣🤣🤣🤣🤣
Jag bor alltså som många av er vet i Italien. Ett fantastiskt land i sig, men ännu mer fantastiskt ur vin synpunkt. Varje Italiensk region har sina speciella viner. Regionen som jag bor i, Lombardiet, är inget undantag. Här finns ALLT. Väldigt goda vita och röda viner, och dessutom fantastiskt goda mousserande viner. Hela två otroliga områden där man gör bubbel, det ena heter Oltrepò och det andra området heter Franciacorta. Det är hit till Franciacorta jag åker idag denna regniga oktober morgon. Här finns runt 120 stycken producenter så det är bara att välja och vraka. Det tar cirka 1,5 timme att åka hit från Como där jag bor, och tar man flyget till Bergamo så tar det bara cirka 20 minuter med bil hit ( något att komma ihåg till nästa Italien besök!!!).
Både i Oltrepo och i Franciacorta så görs det mousserande vinet enligt Champagne-metoden. Läs mer om hur man gör mousserande viner i mina artiklar BUBBEL! (del 1) och BUBBEL! (del 2) .
Vingården jag besöker i dag heter Quadra. De gör bara mousserande viner, och bara med Champagne metoden som är just synonymt med benämningen ”Franciacorta”. Man har gjort vin i detta område långt innan romartiden, så det är länge känt att detta är ett lämpligt område för vinproduktion.
När jag kommer fram till Quadra så möts jag av Giovanni Felini, han är ansvarig för kundmottagning och kommunikation. Giovanni har jobbat för flera Franciacorta producenter och jag vet av erfarenhet att han väljer att jobba för producenter som gör bra vin. Därför är jag nyfiken på att provsmaka Quadras viner här idag.
Vi gör en rundvandring först på vingården. Själva vingården, där man framställer vinet, ligger i byn Cologne (Brescia), medans själva vindruvdodlingen sker lite längre bort på marker som är extra lämpade för att framställa viner av hög kvalitet.
Man har nyligen byggt ut själva vinmakeri delen. Allt är nytt och fräscht, och många detaljer är gjorda för att ta hit besökare. Enkelt att se och förstå hur produktionen går till genom stora glasfönster. Giovanni är dessutom väldigt bra på att förklara på ett enkelt och klart sätt, och även om man som i mitt fall kan en del, så finns det alltid något nytt att lära eller helt enkelt förfriska minnet.
Här på Quadra odlar man 60% Chardonnay, 20% Pinot Nero och 20% Pinot Bianco. Dessa druvor används i olika procentsatser sedan i de olika vinerna.
Nyligen har man planterat Erbamat-druvor precis i anslutning till vingården. Erbamat är en druva som växte i Franciacorta-området för mycket länge sedan och som har riskerat utrotning. På 1600-talet så omnämns denna druva som faktiskt den bästa druvan här att göra vin på. Quadra har planterat den i dags läget mest ur studie synpunkt för besökare. För att man ska kunna komma hit och lätt och nära även kunna lära sig mer om själva druvodlingen vid sitt besök här.
Efter rundvandringen går vi till deras speciellt avsedda vinprovningsrum. Rummet har en hel glasvägg där man kan se ut över Franciacorta landskapet och Erbamat-odlingen.
Medans Giovanni tar fram glas och flaskor så ansluter sig Mario Falcetti till oss. Mario är agronom och enolog här sedan 2008. Mario revolutionerade den enologiska visionen här vid sin ankomst, bland annat genom att inte tillsätta socker och att filtrera vinet på ett vegansktsätt. Marios filosofi är att grunden för ett bra vin erhålls genom att ta väl hand om vinrankan och druvorna ute på vinodlingen.
Vi diskuterar även etiketten på flaskorna. Ett stort Q? Marios förklaring är enkel och intelligent; viktiga klädesmärken och bilmärken (m m) har både namn och logo. Ser man logon så vet man automatiskt vilket märke det handlar om. Varför inte göra så även med vin? Jag måste hålla med om att denna logik håller. Hur många av oss kommer väl egentligen ihåg namnet på vinet vi drack sist? Ofta är det faktiskt svårt att komma ihåg speciellt om man vill köpa detta vin vid ett annat tillfälle.
Hur var då vinerna?
Franciacortas mousserande viner fick DOCG certifiering 1995. Produktions reglerna för att erhålla DOCG certifieringen är bland annat att vinet måste ligga MINST 18 månader på jästfällning. ALLA Quadras bubbel ligger, till min förtjusning, MYCKET längre än så. Längre tid på jästfällning brukar ge mer smak och karaktär till bubblet, och även finare bubblor i sig.
Vinerna håller väldigt hög standard över lag måste jag säga. Deras ”bas vin” Qblack gjort på 85% Chardonnay, 7% Pinot Bianco och 8% Pinot Nero ligger hela 28 månader på jästfällning, och deras Satèn (bubbel gjort bara på vita druvor och lägre tryck i flaskan) ligger hela 46 månader jämfört med de 24 månaders som är minikrav för DOCG.
Min personliga favorit idag var QZero Riserva som är gjord på 30% Chardonnay, 30% Pinot Bianco och 40% Pinot Nero. Den har inget socker alls i sig och får ligga hela 65 månader på jästfällning!
Är övertygad om att Quadra har något för alla smaker! De olika blandningarna av druvorna gör att alla kan hitta just sin favorit. Jag gillade även hur enkelt de hade gjort en sammanfattning av deras viner i vykortsformat. Det var otroligt enkelt att se hur vinet var sammanställt och producerat med olika lagringar på fat och hur länge de hade legat på jästfällning.
Ett extra plus i kanten är också att de har restaurang i själva byggnaden. Det var väldigt trevligt att kunna få en bit mat och kunna avnjuta ännu ett glas av Quadras viner innan jag åkte hem igen.
I Italien är det inte lätt för Italienarna att skriva mitt efternamn, Lönnqvist, och jag måste alltid bokstavera, typ ”L som i Lars, Ö som i Örjan” osv.
Nästa gång det händer så kommer jag helt klart säga ”Q som i Quadra”!!! 😂😍
Många svenskar flyger till Bergamo med Ryan Air för det är ett billigt sätt att ta sig till Italien. Många använder sig av Bergamo som en utfärdspunkt. Många känner till att detta är fotbollsspelaren Glenn Strömbergs stad, men hur många förknippar Bergamo med vin och semester? Hur många av alla som flyger till Bergamo tar sig tid till att stanna här?
Bergamo var en av de första städer i Italien som jag blev helt tagen av när jag kom hit för många år sedan. Bergamo är en otroligt vacker stad belägen på två nivåer, Bergamo Alta ( på höjden och är den äldsta delen) med en ringmur runt sig. och Bergamo Bassa ( den lägre delen). Otroligt vackra monument, kyrkor och en otrolig historia. Bergamo Alta är utnämnt sedan 2017 som en av städerna som tillhör Unescos världsarv, och när man går runt här är det lätt att förstå varför.
Vad många vin interesserad inte tänker på är att man faktiskt redan här runt Bergamo hittar många prisbelönta vingårdar! Man måste inte åka till typ Toscana eller Piedmont för att kunna unna sig en fantastisk vinresa. Det räcker med att åka till Bergamo!!!
Dagens vingård heter Nove Lune ( nio månar). Namnet kommer dels från att stenen i bergrunden kallas för ”mån-sten”, förmodligen av sin speciella grå färg, och dels kommer namnet av 9 månar, det vill säga 9 månader som det krävs för att skapa ett nytt liv eller ett vin då det är minimum tiden för att skapa ett vin.
Det speciella med den här vingården är att man odlar PIWI druvor. Precis som på de flesta vingårdar i Sverige!!! Läs mer om Svensk vinproduktion och PIWI druvor här.
PIWI betyder alltså att man är väldigt nogrann med miljön och alla dess faktorer. Alla viner härifrån har biologisk certifiering.
Vingården Nove Lune gör rött vin, vitt vin, orange wine och bubbel! Även sött dessert vin och en ”amaro” att dricka efter maten. Något för alla smaker. Sitt bubbel gör man genom en antik metod där jästen finns kvar på flaskan.
Dagen som jag besökte Nove Lune så fick jag först smaka på deras “antika”-bubbel ,”HEH”, där jästfällningen fortfarande är kvar i flaskan. Detta bubbel är gjort på 100% Solaris. “HEH” har god syra med doft av päron, äpplen och aprikoser. Passar utmärkt till det mesta!
Jag fick även smaka på det vita vinet 310, där “3” står för 3 olika druvor, “1” = ett vin och “0” = noll besprutning. Detta vin är gjort på 40% Solaris, 30% Bronner och 30% Johanniter. Detta är ett friskt och gott vin med doft av fläder, vita rosor, gröna äpplen och krusbär. Mycket interessant var deras “Orange wine”. Orange wine är när man låter druvskalen av från de vita druvorna ligga kvar i musten, något man vanligtvis bara gör med röda viner. Detta gör att det vita vinet får mer struktur och ofta även en viss grad av tanniner. Nove Lunes orange wine lagras ett år i en amfora. Detta är en mycket antik metod på att göra vin. Rukh Orange Wine är ett elegant vin med en otroligt märk guldhul färg och med doft av The och kanderade apelsinskal. I munnen känns en behaglig tannin och den har en lång eftersmak.
Nu har man även börjat experimentera att göra bubbel enligt Champagne-metoden ( lär dig om bubbel i mina artiklar Bubbel! (del 1) och Bubbel! (del 2)), nära vingården ligger det gamla övergivna gruvor. Perfekta i temperatur och fuktighet för att bevara flaskorna. Lite som hur man lagrar champagne i Frankrike. Tyvärr kommer det ta några år till innan de är färdiga för att provsmakas och avnjutas. Men den som väntar på något gott……
Alessandro Sala, som är ägaren av Nove Lune, använder olika material i behållarna för sin vinframställning; stål, terracotta och cement. Alla material ger sin speciella smak till vinet. Jag gillar starkt att man blandar nytänkande för miljön med antika traditioner på hur man producerar vin.
Nove Lune är bara ett exempel på vingård här i trakten. Det finns faktiskt många här och flera, som sagt, har även prisbelönta viner. Hör jätte gärna av dig om du vill ha tips på vingårdar i Bergamo-området!
Tanniner. Ibland känns de som ett rivjärn i munnen, ibland som sammet. Ibland känns de som en sträv torrhet, ibland är det knappt kännbara.
Bland vindrickare finns det två kategorier, de som tycker om tanniner och de som INTE tycker om tanniner. Idag ska jag prata om ett av världens mest tanninrika vin, Sagrantino di Montefalco DOCG som görs i Umbrien i centrala Italien. Umbrien kallas för Italiens gröna hjärta på grund av sin grönska och för att det befinner sig mitt i Italien.
Umbrien är i religös benämning känt för speciellt två helgon; Benedikt av Nursia och Franciscus av Assisi
Benedikt föddes i Nursia (nuvarande Norcia) och anses vara grundläggaren av det västerländska munkväsendet (Benediktorden). Sankt Benedikt är hela Europas skyddshelgon.
Franciscus av Assisi grundade i början av 1200-talet Franziskanerorden, och han är Italiens skyddshelgon. Båda dessa ordnar är verksamma än idag.
När man åker igenom Umbrien så slås man av dess otroliga skönhet och det är lätt att förstå hur dessa ordnar fick sin grundfäste här, med all denna skönhet så är det lätt att bli religös, och även om man inte är troende så blir man ändå respektfull för alla dessa vackra kyrkor och kloster som finns här.
Speciellt slående platser är själva Assisi med sin Sankt Franciscus basilika och La Basilika di Santa Maria degli Angeli. Båda finns med på Unescos världsarvslista). Mitt INNE i basilikan Santa Maria degli Angeli finns faktiskt en annan liten kyrka! Denna lilla kyrka, “Porzioncula” är av stort heligt värde för Franziskanerorden. Googla gärna för allt detta är jätteintressant!
Kyrkan har i alla tider spelat en viktig roll när det gäller vin och vinproduktion. Munkar har förbättrat odlingsmetoder och hur man framställer vinet, och vin har alltid haft en viktig innebörd i själva gudtstjänsten.
Sagrantino är en liten blå druva med lite tjockare skal. Detta skal är rikt på antocyaniner, det vill säga polifenoler (färgpigment) och tanniner. Munkarna just vid staden Montefalco har gjort ett sött vin av denna druva sedan tidig medeltid. Man använde sig av ”passito”-metoden, precis som när man gör bland annat Recioto ( som jag berättar om i artikeln om Amarone). Druvan har förmodligen fått sitt namn Sagrantino (som betyder helig) då det användes som nattvardsvin.
På 1970-talet beslöt sig några producenter att försöka göra ett torrt vin av Sagrantinodruvan. Man experimenterade under ett par år för att även komma på det bästa lagringssättet för att tämja Sagrantino-druvans höga tannin halt. 1992 fick detta vin i området runt Montefalco DOCG-status, och vinet görs av 100% Sagrantinodruvor som sedan måste lagras minst 37 månader, varav 12 på tunna. (Läs om hur fatlagring ändrar vinet i min artikel Åldras med stil ! Där finns även en bild på Italiens största trätunna som befinner sig just i Umbrien)
Hur är då detta vin? Den har en mycket markerad strävhet, men just denna höga strävhet (pga tanninerna) är ett tecken på att detta vin kan lagras väldigt länge. Förutom sin höga strävhet har detta vin ofta en hög fruktsyra, vilket gör att detta vin passar väldigt bra till många olika sorters rätter ( läs gärna min artikel om Mat och vin )Dessa egenskaper tillsammans med alla sina otrolig dofter ( bland annat björnbär, mörka körsbär, kryddiga och balsamiska toner, mörk choklad, tobak, lakrits och kanel) gör att det även passar otroligt bra till olika rätter där tryffel ingår och just tryffel finns det gott om i Umbrien.
Och det söta passito vinet? Detta vin fortsätts att göras enligt traditionen och är ett dessert vin som passar perfekt till desserter med bär, men det är även helt otroligt gott ihop med mögelost.
Det måste tilläggas att i Umbrien gör man naturligtvis andra sorters viner också, både rött och vitt. Som i alla Italienska regioner så hittar man excellenta viner som passar alla smaker!
Vilken kategori tillhör du? Föredrar du mycket eller lite tanniner i ditt vin?
Idag har vi hamnat i Toscana, närmare bestämt i området där man gör Chianti.På 70-talet var Chianti nästan en synonym till Italienskt rött vin. Dessutom minns jag från de italienska restaurangerna i Sverige under min barndom att de hade den där typiska Chiantiflaskan (lite rund och med halm runtomkring) som ljusstake. Minns ni?
Under det ekonomiska uppsvinget på 60/70-talet så blev detta vin överproducerat, och fick rykte om sig att bara vara ett enkelt bordsvin. De senaste 30 åren har man jobbat hårt med att vända denna trend, reglerna för hur man får göra vinet är nu väldigt strikta och Chianti blev 1984 klassat som Docg (Docg är det högsta benämningen man kan få i den Italienska klassificeringen). 2011 beslöt man att höja nivån ytterligare och området mellan Florens och Siena fick benämningen Chianti Classico Docg. Det här området kallas för ”klassiskt” för att detta är det klassiska och ursprungliga området för att göra just Chianti-vinet. Detta område har mer kullar, och marken i sig gör även att vinet blir extra bra här. En generell regel för ALLA Docg-klassade viner i Italien är även hur mycket varje vinranka får producera. I Chianti Classico Docg området är det ungefär hälften jämfört med Chianti Docg (2 kg jämfört med 3,5 kg). Det betyder att man klipper bort vindruvsklasar i sitt grönstadie. En slags gallring helt enkelt. Då har vinrankan mer kraft att bara koncentrera sig på de få klasar som är kvar. Detta leder till mindre mängd vin, men av högre kvalitet.
En av sakerna som är så fascinerande med vin är hur mycket historia som kommer med varje flaska. Chianti är inget undantag.
1716 beslöt Cosimo III att skydda 4 excellenta vinodlingsområden. En av dessa var Chianti, dagens Chianti Classico område. Man kan säga att detta var grunden till dagens klassifiering av vinzoner i Italien.
En annan person som har varit otroligt viktig för den lite mer moderna Chiantivinet är Baronen Bettino Ricasoli, även kallad för Järnbaronen. Han var Italiens andra Premiärminister. Baronen var otroligt intresserad av vin och vinodling. Han förbättrade vinproduktionen samt kvaliteten och 1872 (efter 30 års experimenterande) så kom han på det perfekta receptet för Chianti; mellan 80% -100 % av druvorna i vinet Chianti måste vara Sangiovese. I detta “recept” nämns även hur mycket av andra druvor man skulle blanda i Sangiovese basen, och vilka druvor som var tillåtna. Ända fram till 2005 var en vit druva tillåten.
Man kan idag besöka familjen Ricasolis slott, Castello di Brolio och prova deras viner. Slottet ligger på en kulle och har en otroligt vacker utsikt över Toscanas kullar. Extra vackert vid solnedgången. Efter att ha sett solnedgången så rekommenderar jag middag med ”wine pairing” på deras restaurang.
Har du tänkt på att alla Chianti Classico Docg flaskor har en logo med en svart tupp? Varför då?
Historien om den svarta tuppen kommer från medeltiden, i början på 1200-talet, när republikerna Florens och Siena alltid låg i krig. De beslöt att få ett slut på alla blodbad och beslöt att skriva ett fredsavtal. Det stora problemet var att bestämma var gränsen mellan de två kungadömena skulle dras. Man beslöt att var sin riddare skulle rida ut från respektive stad vid gryningen när tuppen gol. Där de två riddarna möttes skulle gränsen ligga. Florens hade en svart tupp och Siena hade en vit. I Florens så lät man sin tupp svälta vilket ledde till att den svarta tuppen gol av hunger flera timmar innan gryningen, så deras riddare fick ett kraftigt försprång, vilket betydde att Florens område blev mycket större. Detta område kallas idag för Chianti Classico och alla flaskor med den benämningen har just den svarta tuppen på sig.
De båda riddarna möttes vid Castello di Fonterutoli. Sedan 1435 ägs det av familjen Mazzei. Familjen Mazzeis vingård är idag otroligt modern, men utan att mista sin charm och tanke på detaljer. Slottet är idag boplats till stor del av personalen, men även hotell och restaurang.
Hur är då dagens Chiantivin?
I de strikta regler som finns så ingår även hur länge det måste lagras. För Chianti Classico gäller minst 12 månader totalt , därav minst 10 månader i stor ELLER liten tunna och minst 2 månader i flaska. Detta gör ju att smaken kan variera otroligt, och det finns plats för alla att hitta just sin favorit Chianti. Vill man ha en betydligt längre lagring av sitt vin så finns Chianti Classico Riserva Docg, där vinet måste lagras minst 21 månader i tunna (stor eller liten) och minst 3 månader i flaska.
Sangiovese ger ofta viner med en rubinröd färg av medel intensitet. Doft av viol, körsbär och skogsbär. Vid lagring utvecklas dofter av läder,jord och söt tobak. Ibland även balsamiska toner och mentol. Smaken är av diskret struktur, med god syra och sammansatta tanniner. Denna syra tillsammans med tanninerna gör att Chianti kan lagras väldigt länge. Avslutningen är både kryddig och fruktig, med lång eftersmak.
Två andra vingårdar jag kan rekommendera är Castello di Volpaia , där man kan prova viner i deras suggestiva vinkällare, och Badia a Coltibuono. Badia a Coltibuono är ett gammalt munkkloster. Otroligt vackert även här. Rundvandringen är väldigt intressant, där man bland annat även får se hur de gamla stallen befann sig UNDER klostret. Fördelen med detta var att värmen från djuren fungerade som golvvärme i det kalla klostret som låg ovan på. Stallen är idag platsen där man nu lagrar sina vin.
Castello di Volpaia
Badia a Coltibuono
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att nämna en rolig, men makaber detalj; Hannibal Lecter i två av filmerna citerar och dricker just Chianti .
Har du tänkt på hur otroligt vackert det är på alla platser där man odlar just druvor för att göra vin? Druvor växer helst i ett litet kulligt område, med rätt ljus och rätt nederbörd. Prosecco-området är inget undantag. Just detta område är så speciellt att det faktiskt har fått erkännande av UNESCO.
Dessa otroligt vackra kullar med terrassodlingssystem producerar i dagsläget världens mest druckna mousserande vin, Prosecco. Man exporterar nästan 400 miljoner flaskor om året! Redan 2014 gick Proseccon om Champagne , som mest exporterade vin i världen.
Mousserande viner är alltid aktuellt. Bubbel för tankarna till fest, firande och glädje. När man gör mousserande viner av kvalitet, så gör man två jäsningar; första jäsningen för att skapa alkohol, och en andra jäsning för att skapa bubblor (koldioxid). Just den här andra jäsningen kan ske direkt i flaskan ,som för Champagne, eller i stora slutna tankar som för just Prosecco. En andra jäsning i tank passar jättebra till aromatiska druvor som Moscati och Malvasia, och till halvaromatiska druvor som GLERA, som man gör just Prosecco av.
Prosecco finns omnämnt som vin i Veneto-regionen sedan över 300 år, och sedan cirka 100 åren så det görs det huvudsakligen som mousserande. På 90-talet ökade försäljningen av Prosecco explosionsartat, och den blev otroligt populär även utomlands. Tills 2009 kallades både vinet och druvan som man gör Prosecco av för Prosecco, men eftersom detta fort blev ett populärt vin och man började göra Prosecco över hela världen, så beslöt de italienska vinmakarna att skydda sitt vin, precis som man gjort med vinet Champagne i Frankrike. Med andra ord så döpte man om druvan till Glera, och bara vinet från denna speciella plats får lov att kallas Prosecco. Detta betyder att man kan odla druvan Glera i hela världen, men bara här kan man kalla den för Prosecco.
Området man får gör prosecco på sträcker sig över två italienska regioner; Veneto och Friuli Venezia Giulia, till en total av 33 000 hektar. Vinet som görs är väldigt olika beroende på var i det här området det görs. Man har delat in denna zon i ett klassifieringssystem som följer den Italienska klassifieringen vad det gäller DOC och DOCG. Man kan se den som en pyramid där bottenskiktet är gjort på Prosecco DOC ( mest slättland) 25 000 hektar. Sedan kommer Asolo DOCG 2000 hektar och Conegliano Valdobbiadene DOCG 8 500 hektar. Inom Conegliano Valdobbiadene så har man delat upp området ytterligare till något som fransmännen kallar ”Cru”, dvs speciella områden där vinet blir extra bra och speciellt : Cartizze DOCG ( som egentligen är en hel kulle) och 43 stycken Rive. De 43 olika Rive är 43 stycken olika kullar med en speciellt bra sida, en så kallad “rive” där proseccon blir extra bra.
Hela DOCG området är väldigt kulligt, och det betyder att allt jobb måste göras manuellt. Jämfört med DOC området som är platt och man kan göra mycket med mekanisk hjälp. Skilladen i arbetstimmar per hektar är ungefär 600 (DOCG) jämfört med 150 (Doc) . Värt att komma ihåg eftersom priset på vinet blir högre, men naturligtvis är även kvaliteten högre.
Under min vistelse så övernattar jag på Vigneto Vecio. De är en liten Prosecco producent i hjärtat av Valdobbiadene, med övernattningsmöjlighet och även restaurang. Jättemysigt med utsikt över deras vinodling, dels från restaurangen men även från rummet. I närheten finns det ett stort urval av producenter, där man kan boka besök och provsmakning av deras olika sorter av Prosecco
Prosecco har idag nästan blivit en synonym för mousserande vin, vilket är synd då den tappar sin identitet och unika drag. Prosecco är ett lätt vin, med gärna fruktigt doft av päron och äpple, och blommig doft av Blåregn. Beroende på var druvan Glera växer så blir den mer eller mindre fruktig och kan till och med få doft av kryddörter.
Prosecco har olika söthetsgrad. Vanligast är Extra Dry (12-18 g/l), fast på senare år blir det mer och mer populärt med torrare varianter som Brut (6-12 g/l). Varianten Cartizze görs nästan helt och hållet i den halvtorra varianten Dry ( 18-32 g/l).
Vilken sort ska jag välja?
Den personliga smaken är jätteviktig, men personligen tycker jag att Extra Dry passar bra som fördrink till mat med hög sälta och kanske en del fett, som kallskuret ecc. Brut passar mycket bra till fisk och pasta med grönsaker. Dry passar utmärkt till efterätter med frukt, men är helt fantastisk även till orientalisk och kryddstark mat.
Helt säkert är att detta vin tillsammans med detta otroligt vackra landskap blir något helt magiskt.
Hur föds egentligen idèn (eller galenskapen) till att börja göra vin i Sverige?
Svenskar tycker om vin. De reser. De är nyfikna. De har vilja och passion och de börjar helt enkelt fråga sig ”Varför inte?”.
Hur kan det då ens vara möjligt att göra vin i Sverige med klimatet som finns där? Vi blir dagligen bombarderade med information om global uppvärmning och klimatändringar, och den första tanken är väl att det är därför.Fast så är det faktiskt inte. Man använder sig av något som kallas för PIWI-druvor.
Vad är då PIWI? Piwi är en förkortning av det tyska ordet ”Pilzwiderstandfähig”, vilket betyder svampresistent. Dessa druvor är korsningar, hybrider, mellan många olika sorter och arter av druvor. Inte genetiska korsningar utan gjorda med en lång, naturlig process av pollinering och framodling. I och med att dessa druvor är mer resistenta mot svampangrepp ( och andra sjukdomar och parasiter) så kan man odla mer miljövänligt eftersom man inte behöver bespruta vinrankorna. Dessutom upptäckte man att dessa druvor även tålde kyla bättre än andra ”vanliga” druvsorter som vi kanske är mer vana att höra talas om som typ Chardonnay och Pinot Noir.
Men kan något som är framkorsat verkligen vara gott? Bara själva ordet ”hybrid” låter ju inte så smakligt. Vet du vilket bär som är kanske den mest berömda hybriden i världen? Som du helt säkert har ätit, om du inte är allergisk.
Jordgubben!!!!! En fransman på 1700-talet korsade fram den, med en jordgubbe från Chile och en från Nordamerika.
En hybrid kan alltså vara god!
I Sverige odlas mest hybriden Solaris som är en grön druva. Solaris ger ett mycket friskt vin med inslag av gröna äpplen, krusbär, fläder och lime. Det lämpar sig väldigt bra som mousserande vin. Andra exempel på Piwidruvor som odlas är Rondo, Johanniter, Regent och Cabernet Cortis.
Det är viktigt att komma ihåg att mycket sker genom experimentering. Även om man vet hur man gör vin så måste man komma ihåg att i världen finns det inte så mycket erfarenhet vad det gäller de olika Piwi druvorna i och med att de är relativt nya. I vilken typ av mark trivs de bäst? Hur mycket ska de beskäras? Tunna eller inte tunna? Och hur länge i tunna? Varje år får man ju bara en chans till att försök. I till exempel Italien gör man vin sedan tusentals år tillbaka, vilket betyder tusentals skördar och tusentals försök till att göra de vin vi dricker idag. I Sverige pratar vi om i medel 15 skördar. 15!
1999 blev Sverige officiellt erkänt som vinland av EU och idag finns det cirka 40 producenter. De flesta befinner sig i södra Sverige. I Sverige är det inte möjligt att provsmaka eller köpa vinet på vingården på samma sätt som i t ex Frankrike eller i Italien. Vinmakarna hoppas på att dessa lagar kommer att ändras i framtiden för att främja vinturismen och öka interesset för Svenskt vin. Även att i sig köpa svenskt vin är inte lätt, men oftast går det att beställa på systembolaget. Det är större chans att hitta flaskor på systembolagen nära vinproducenterna.
Klagshamns Vingård.
En av banbrytarna i Sverige är Murre Sofrakis. Han driver Vingården i Klagshamn tillsammans med Lena Jörgensen. De hade en dröm att ha en vingård i Frankrike, men beslöt sedan att förverkliga sin dröm här i Klagshamn istället. De har nu gjort vin i snart 20 år. Murre och Lena kommer nu till sommaren ut med ett vin av druvan Solaris som dessutom har lagrats 9 månader i trätunna gjord på SVENSK ek. Därav det passande namnet Svea Rike.
I höstas höll jag en vinlektion för Italienskasommelier förbundet , AIS, i Milano om Svenska viner. Jag talade om Sverige och dess vinproduktion och det hela avslutades med provsmakning av 5 olika viner (varav ett mousserande) från två olika producenter; Arilds Vingård och Flyinge Vingård.
Jag hade velat representera fler vingårdar, men problemet är att svenskt vin är svårt att få tag på för det görs få flaskor och de tar slut snabbt. Denna vintillställning var mycket uppskattat och alla var imponerade av vinerna- jag har blivit ombedd att göra om det . Extra roligt var att den svenska restaurangen Björk i Milano sponsrade med provsmakning av olika sorters sill.
Har besökt flera svenska vingårdar och lärt känna många modiga vinmakare. Ja modiga. Eller kanske lite galna. Eller båda. Alla dessa fantastiska människor som har börjat ägna hela sin existens till ett helt nytt livsprojekt; att göra vin i Sverige.
Alla känner vi till Leonardo da Vinci och alla hans fantastiska uppfinningar. För att inte tala om hans otroliga målningar. Varför vill jag prata om honom? Jag pratar ju om vin. Leonardo har väl inget med vin att göra? Eller?
De flesta som kommer till Milano känner till att just här finns en av Leonardos mest berömda tavlor; Nattvarden. Men få vet om att mitt emot det gamla munkklostret Santa Maria delle Grazie (där just målningen finns), bakom byggnaden som ligger där, finns det en vinodling. Leonardos vinodling!
Leonardo kom till Milano 1482. År 1495 fick han en beställning av Ludovico Sforza, hertigdömet Milanos regent. Ludovico ville att han skulle göra en målning i klostret Santa Maria delle Grazie i Milano. Närmare bestämt i munkarnas refektorium. Denna målning är naturligtvis just Nattvarden.
Mitt emot klostret låg Casa degli Atellani (Atellanis hus). Familjen Atellani var en del av Ludovicos hovfolk och hade fått detta hus av honom. Vid änden av trädgården fanns det åkrar, OCH en vinodling. 1498 får Leonardo denna vinodling i gåva av Ludovico.
Man kan lätt föreställa sig Leonardo hur han efter avslutat dagsverk med sin målning går över gatan, igenom palatset och korsar hela trädgården för att komma till sin älskade vinodling.
Det sägs även att det är Leonardo som har uppfunnit ett instrument som används än idag vid vinproduktion. På italienska så kallas den helt enkelt för ”Colmatore” fritt översatt till ”Fyllare”. Detta instrument sätts på vintunnan för att se till att CO2 kan komma ut och samtidigt se till att tunnan alltid är full med vin eftersom vin avdunstar.
Bara ett par år efter så tar fransmännen över Milano och de tar Ludovico Sforza tillfånga. Leonardo lämnar Milano men ger sin favorit lärling, Salai, i uppdrag att ta hand om vingården.
Fransmännen beslagtar Leonardos vingård, men han lyckas så småningom att få den tillbaka.
När Leonardo da Vinci sedan dör 1519 så nämns vingården i hans testamente. En del skulle ges till hans tjänare och en del till just lärlingen Salai.
Med tidens gång så förstördes vinodlingen, och den föll i glömska….
500 år senare, tack vare de nuvarande ägarna av Casa degli Atellani, Portaluppi Stiftelsen, Milanos Universitet, genexperten Serena Imazio och Attilio Scienza (bland annat) expert inom druv DNA, lyckas man ta fram genom biologiska rester vilken druva som odlades: Malvasia di Candia. En aromatisk vit druva, med mycket intensiv och blommig doft.
Man planterar nya vinrankor där de gamla en gång hade varit, 2018 gjorde man den första skörden som det blev 300 flaskor av.
Idag kan man besöka det otroligt vackra huset Casa degli Atellani och även se med egna ögon Leonardos vingård. Exakt på samma ställe där den befann sig för 500 år sedan. Interessant är ett av de sista rummen man går igenom; på vaggen hänger en stendard och tittar man noga så kan man se de 3 svenska kronorna. Ludovicos son Francesco gifte sig nämligen med Kristina av Danmark, prinsessa av Danmark, Norge och Sverige
Vinet man får prova här är inte en av de 300 flaskorna, men det är gjort på samma druva och på samma sätt. Det är lite speciellt ändå att få en aning om hur Leonardos vin måste ha smakat. Flaskan har Leonardos vackra målning Damen med hermelinen på sin etikett.
Tänk att man ändå har något gemensamt med ett geni som Leonardo da Vinci; kärleken och passionen till vin.
För att ta sig till Rom från Milano med bil så måste man korsa 5 regioner; Lombardiet, Emilia Romagna, Toscana, Umbria, och till sist Lazio. Ingen stad är väl så fascinerande i sin historia som Rom och det Romerska väldet. Romarna har alltid odlat druvor, och var de än drog fram så tog de sitt vin och vinodlartradition med sig. Dricka vin var bara en manlig förmån. Det var faktiskt Julius Cesare som beslöt att även kvinnor skulle få lov att dricka vin.
I dag ska jag åka till Frascati, en stad bara 20km sydöst om Rom. Frascati är även namnet på ett vin. På romartiden var det vinodlingar hela vägen härifrån till nästan centrum av Rom. Frascati ligger på västra sluttningen på vulkanen Laziale . 15 minuter med bil från flygplatsen. När man kommer till Rom så tänker man oftast inte på att det 1000 meter höga berget man ser egentligen är en släckt vulkan.
Jag kommer fram till vingården Castel de Paolis på eftermiddagen. Det regnar och är kallt, men vid synen av alla olivträd och vinodlingar är vädret mindre viktigt. Jag blir alltid lika glad och varm inombords av denna syn. I Lazio gör man främst vita viner. Över 76 % av produktionen är just vita (källa UIV-Istat ) . Det mest berömda är Frascati vinet, som även var det första vita vinet som fick klassifieringen Doc i Italien (1966). Druvorna man använder är till 70% Malvasia di Lazio och/eller Malvasia di Candia. . Vinet får sitt namn av staden med samma namn. Närheten till havet och den speciella jorden på grund av vulkanen gör detta vin väldigt speciellt.
Efter rundvandringen tar vi plats på Castel de Paolis fantastiska vinprovningssal. I och med att vi befinner oss på sluttningen av vulkanen så har vi en fantastisk utsikt. Hela Rom ligger utsträckt framför oss. Precis då kommer solen fram! Man ser havet som glittrar till höger och till vänster ser man Sankt Peterskyrkans kupol.Medans Fabrizio Santarelli plockar fram vin och tilltugg så berättar han att man har gjort vin på dom här sluttningarna i minst 3000 år.
Efter de två världskrigen börjar den ekonomiska högkonjunkturen, vinet speglar den tiden med att sakta men säkert leda till att man bara är koncentrerade på höga avkastningar, konkurrenskraftiga priser för att leverera till hela Rom. Kvaliteten blir till följd sämre och sämre. Denna massproduktion leder till att vinet börjar få ett dåligt rykte.
Frascati vin blir en synonym för billigt och enkelt vin. Det kom att dröja till i början av 2000-talet innan denna trend bryts, och idag har vinet börjat visa sitt rätta värde, tack vare nytänkande odlare. på Castel de Paolis gör Fabrizio ett prisbelönat Frascati vin. Han serverar ost, salami och Porchetta till. Den speciella helstekta grisen som är berömd i denna trakt. Interessant hur det vita Frascati vinet tack vare sin höga alkoholhalt passar så bra till den lite feta och smakrika grisköttet.
Efter Castel de Paolis åker vi till vårt hotell i Frascati. På 1600- talet uppfördes en hel del otroligt stora och vackra villor här. Den romerska aristokratin hade sina lantställen här i Frascati .
Tyvärr blev flera av dem förstörda under andra världskriget. I centrum ligger Villa Aldobrandini och cirka 2 km längre bort ligger Villa Grazioli. Det är där jag ska övernatta. Från mitt fönster ser jag hur vackert Rom är även på natten med allt sitt ljus.
Så här i Pandemi tider är alla restauranger i Lazio stängda, men som tur är får hotellet hålla sin restaurang öppen för sina gäster. På vägen ned till restaurangen passar vi på att utforska villan och titta på dess otroligt vackra takmålningar. Vi är de enda gästerna…Det känns som en ren lyx att kunna få äta på restaurang. Lite VIP känsla att det bara är vi, men samtidigt sorgligt att Italien befinner sig i denna situation. Till middagen passar vi på att prova den mousserande versionen av Frascati från Villa Cavalletti. Vinet smakar friskt och doftar av äpplen och honung, utan att vara sött
Morgonen där på måste jag åka in till Rom. Har avtalad tid på den svenska ambassaden för att förnya mitt pass.Synen av den svenska flaggan fyller mig med en otrolig hemlängtan. Det är snart två år sedan jag var hemma sist…
Efter ambassaden åker vi tillbaka till Frascati. Vi tar oss in till centrum för att leta upp något ställe där vi kan köpa något att äta. Det är fullt av delikatess affärer. Vi går in i en och frågar om de kan göra en panino till oss. Det vill säga en fylld smörgås. Inga problem säger den rara tanten bakom disken. Naturligtvis fyller hon paninon med Porchetta. Medan hon gör i ordning paninon berättar hon hur staden fick sitt namn.
På medeltiden så fanns det något man brukade kalla “fraschetta ” . Detta var en lokal eller typ hydda där man inte bara gjorde vin, men även sålde det. Förbiresande kunde äta sin medhavda matsäck där och köpa vin att dricka till. Namnen tror man kommer av att ordet “frasca” som är en kvist full av löv, som vanligtvis hängdes över ingången för att signalera att den nya säsongens vin var färdigt. Staden Frascati får förmodligen sitt namn av dessa lokaler. Dom har varit mycket populära fram till våra dagar, även om det nu mer är förknippat med en lite enklare restaurang.
1856 byggs Italiens andra järnvägsspår : Rom – Frascati. Turister från Italien och hela världen kunde nu ta sig enkelt till denna plats. Göra en utflykt och äta sin matsäck på en av de många “fraschette” som fanns.
Efter att ha ätit vår panino sittandes på en parkbänk går vi tillbaka till bilen. På en liten sidogata hittar vi förmodligen den enda “riktiga” Fraschetta som finns kvar. Ägaren Felice låter oss provsmaka på sitt vin. Enkelt men gott. Turister brukar uppskatta hans lilla lokal. Vem vet om turister får lov att komma hit i år?
Innan vi åker tillbaka till Milano stannar vi till på vingården Merumalia. Merum på latin betyder ungefär “rent” vin. Vin utan tillsats av vatten. Romarna brukade nämligen späda ut sitt vin med vatten.
Merumalia är en av de yngsta vingårdarna men har redan bevisat vad de går för genom flera av priserna deras vin har vunnit.Ägaren Giulia Fusco är en ung dynamisk kvinna, som lägger stor vikt på miljön och den är i centrum för vingårdens ideologi.
Vi provar flera av hennes olika Frascati viner och även olika årgångar av samma vin. Till slut tar Giulia även fram sitt dessert vin Cannellino di Frascati och till det serverar hon en kaka som är typiskt för detta område gjort på mjöl, socker, olivolja och vin. En perfekt kombination!
Med denna ljuva smak i munnen kör vi tillbaka till Milano. Om en månad ska jag hämta ut mitt pass. Undrar vilka vingårdar jag har turen att få besöka då?
Wine with Tess 